Mamma är trött

Utdrag ur min dagbok från november 2014:

"Ångesten river runt som en orkan inom mig. Gråten når äntligen ut, tårar av sorg över hur barnen mår och drabbas av min orkeslöshet. Mina älskade barn som är mitt allt, önskar vi kunde leva i en lyckobubbla utan sorg, oro och smärta. Min sista och för tillfället enda energi ger jag till er för mitt hjärta håller på att spricka av kärlek, oro och sorg. Kärlek för att ni är det finaste som finns och för att ni får mig att le och älska. Oro för att jag aldrig vill att något ont ska hända er och för hur min sjukdom ska påverka er på ett negativt sätt. Sorg över att se er oroliga och ledsna och att inte orka vara den glada, pigga och starka mamma ni förtjänar."  

Önskar så att boken "Mona-Li och tröttbacillen" hade funnits för vår familj när jag var sjuk. Så svårt att förklara för såväl en närstående som för en 7 och 11-åring varför man gråter, inte orkar kliva upp ur sängen eller varför inte mamma orkar följa med på den årliga sommaraktiviteten med förskolan/skolan. Minns att jag försökte visualisera min känsla i hjärnan vid timglaset som dyker upp på skärmen om man tryckt på en tangent för många gånger, liksom hakat upp sig och fastnat där utan att komma vidare. Boken "Mona-Li och tröttbacillen" är skriven av Anna Säfström och släpps senast i mitten av juni och handlar om Mona-Li och hennes mamma som fått en tröttbacill. Jag har följt Annas instakonto Okiagari en längre tid, kontot Okigiari, (en som alltid reser sig (oki) upprätt (agari) igen) bjuder på boktips, igenkänning, uppmuntran och tröst.

Som mamma, iallafall i vår familj, så finns ett outtalat trivselansvar där jag, oavsett hur resten av familjen beter sig och mår, förväntas hålla ställningarna och sträva efter bästa möjliga trivsel för samtliga. Vissa dagar tar orken slut och då strejkar jag och går ut eller drar mig undan för att familjens dåliga energi dränerat mig och jag måste värja mig och värna om min egen energidepå. Då märker jag så tydligt barnens oro och känselspröt, hur de liksom övervakar och håller koll på hur jag mår. Trots att det nu gått snart 4 år sen jag kraschade så finns oron kvar. När den förlamande tröttheten gör sig påmind och jag lägger mig och vilar så skapar det en oro, framförallt hos M som nu är snart 11 år. Det är som att hon minns och aldrig glömmer, sådan oro och rädsla att allt ska komma igen. Önskar det fanns ett superpiller som kunde ge mig obegränsad energi och glädje, har inte hittat det pillret ännu så jag nöjer med mig yogan tillsvidare. Namaste


Mrtapng