Att släppa taget

Idag har jag sagt adjö till min son som för första gången ska resa utomlands utan familjen. Han är snart 15 år och ska åka med en kompis och hans familj till Thailand över sportlovet. Det är med blandade känslor och så många goda råd och förmaningar jag vill skicka med honom, men jag tar ett steg tillbaka. Jag tänker att bästa sättet att växa och att utvecklas är att få stå på egna ben och göra sina egna misstag. En viktig lärdom tidigt i min sjukskrivning var att släppa taget, d v s låta barnen ta eget ansvar för gympapåsar, läxor, fotbollsträningar mm, sluta curla helt enkelt. Läxan var att tänka tanken ”vad är det värsta som kan hända” om barnen glömmer en frukt eller gympakläder, eller om det saknas mjölk eller något annat i kylen en morgon. Jag har tidigare tänkt att jag definieras som en sämre mamma eller en sämre person om jag inte ser till att allt fungerar, vilket såklart inte är sant. Resultatet av min reträtt har blivit att det har hänt att det missats någon frukt, matsäck eller gympapåse, men vinsten är att barnen vuxit och tar numera ett eget ansvar för deras prylar och ansvarsområden.

Jag ska erkänna att jag inte har någon aning om sonen fått med sig allt han behöver till resan, men jag utgår från att han löser det på något sätt.