Ensamtid
Sommar, semester, sol och bad och mycket härlig tid tillsammans med familj och vänner. Ibland blir det lite för mycket av det goda och vissa av oss har ett större behov än andra att dra oss undan, försöka hitta ensamtid och tystnad.
Jag hör till den kategorin som behöver ensamtid för att ladda batterierna, orka med. Inte som en lyx i tillvaron utan snarare en förutsättning för att jag ska ta mig igenom semestern utan att göra alltför mycket våld på mig själv. Inte så att vår familj är jobbigare än genomsnittet (tror jag). Gissar att vår familj precis som andra familjer med vuxna, tweenies och tonåring är består av en mix av konflikter, förhandlingar, syskonbråk, olika agendor, skratt och gråt och allt däremellan. Möjligen är det så att jag efter min utmattning är känsligare för ljud, energitjuvar, känsloutspel mm än genomsnitts-mamman och därmed behöver dra mig undan mer. Ibland räcker det med en promenad i skogen eller en löprunda men ibland behöver jag miljöombyte och några dagar för mig själv.
Vissa är livrädda för ensamhet och ser därför till att vara uppbokade från morgon till kväll för att slippa tillbringa tid med sig själv. Ensamtid kan vara läskigt för det släpper fram tankar och hjälper dig att förstå vad du behöver och vad man kan släppa taget om för att uppnå känslomässig stabilitet. Jag älskar och njuter till fullo av tystnaden och ensamheten då den hjälper mig att organisera mina tankar och återfå styrkan jag behöver för att återhämta mig efter en dag eller tid fylld med energi och känslomässig dränering.
Jag har träffat goda vänner, pratat oavbrutet i timmar, glömt av tiden och verkligen fångat dagen.
Jag är så tacksam att C låter mig få dessa pauser från familjelivet. Han har insett (och förhoppningsvis accepterat) att det är en nödvändighet för att jag ska må bra. Det är inte en lyx utan snarare en förutsättning när orken avtar och ångesten börjar riva.
Nu är jag redo att bege mig åter till mina kära och fortsätta semestern tillsammans, fylld av nya intryck, energi, längtan och kärlek till min familj.
Jag hör till den kategorin som behöver ensamtid för att ladda batterierna, orka med. Inte som en lyx i tillvaron utan snarare en förutsättning för att jag ska ta mig igenom semestern utan att göra alltför mycket våld på mig själv. Inte så att vår familj är jobbigare än genomsnittet (tror jag). Gissar att vår familj precis som andra familjer med vuxna, tweenies och tonåring är består av en mix av konflikter, förhandlingar, syskonbråk, olika agendor, skratt och gråt och allt däremellan. Möjligen är det så att jag efter min utmattning är känsligare för ljud, energitjuvar, känsloutspel mm än genomsnitts-mamman och därmed behöver dra mig undan mer. Ibland räcker det med en promenad i skogen eller en löprunda men ibland behöver jag miljöombyte och några dagar för mig själv.
Vissa är livrädda för ensamhet och ser därför till att vara uppbokade från morgon till kväll för att slippa tillbringa tid med sig själv. Ensamtid kan vara läskigt för det släpper fram tankar och hjälper dig att förstå vad du behöver och vad man kan släppa taget om för att uppnå känslomässig stabilitet. Jag älskar och njuter till fullo av tystnaden och ensamheten då den hjälper mig att organisera mina tankar och återfå styrkan jag behöver för att återhämta mig efter en dag eller tid fylld med energi och känslomässig dränering.
Ensamtid stärker också våra relationer. Våra närstående behöver inte vår konstant uppmärksamhet varje dag. Tid ifrån varandra skapar längtan och fyller relationen med nyfikenhet och gör att man kanske upptäcker nya spännande sidor hos varandra. Livsprincipen: ”Först måste du lära dig att älska dig själv för att lära dig att älska en annan unik, extraordinär mänsklig varelse”.
För att lära sig älska sig själv måste man spendera tid med sig själv.
Jag har nu haft två heldagar hemma där jag njutit fullt ut av mig ensamhet. Jag har ätit gott och hälsosamt, yogat, simmat och sovit tills jag vaknat utan väckarklocka.Jag har träffat goda vänner, pratat oavbrutet i timmar, glömt av tiden och verkligen fångat dagen.
Jag är så tacksam att C låter mig få dessa pauser från familjelivet. Han har insett (och förhoppningsvis accepterat) att det är en nödvändighet för att jag ska må bra. Det är inte en lyx utan snarare en förutsättning när orken avtar och ångesten börjar riva.
Nu är jag redo att bege mig åter till mina kära och fortsätta semestern tillsammans, fylld av nya intryck, energi, längtan och kärlek till min familj.
