Visst gör det ont när knoppar brister
Våren kan vara alldeles underbar, ljuset är tillbaka, fåglarna kvittrar och vi vaknar upp ur vår vinterdvala. Tidningar och sociala medier börjar fyllas med picknick- och trädgårdstips inför sommaren och drömmar om ljuva och ljumma utekvällar med rosé på den perfekt inredda uteplatsen.
Våren för mig, och ytterligare ca 10% av Sveriges befolkning, är en tid då jag faller ner som i ett svart hål, tröttheten och håglösheten tar ett fast grepp om mig. Jag som längtat så länge efter ljuset och värmen påverkas samtidigt negativt av solljuset. Det sägs att den biologiska klockan hamnar i otakt hos vissa, vilket påverkar balansen, vissa hormoner och humöret. Förutom detta så slår också pollensymptomen till med stor kraft och tar över hela min kropp med rinnande näsa, kliande ögon och en trötthet som förlamar min kropp. Svårt att veta vad som är hönan och ägget i detta, vårdepression eller pollenallergi? Detta samtidigt som det denna årstid finns en förväntansbild att allt ska vara så härligt nu när ljuset och värmen är tillbaka som vi väntat på hela den mörka vintern.
För första gången på många år har jag bestämt mig för att ta mig igenom detta utan vare sig Antideppmedicin eller pollenmedicin. Jag tänker boosta kroppen med promenader i skogen, mycket sömn, minimalt med stress, vitaminer, träning och yoga. När det behövs tänker jag dra mig undan och tacka nej till saker även om jag missar sådant som är roligt. Funderar på om jag ska ta en pause från sociala medier under den här perioden för att inte utsätta mig för den additionsstress som alla bilder kan framkalla. Tänker rota fram mina gamla anteckningar från Stressmottagningen och damma av bilden av min värderade riktning. Min psykoterapeut, Giorgio Grossi, på Stressmottagningen lärde mig massor kring förväntningar och värderingar. Hur vi tävlar i att vara duktiga av två skäl - rädslan för att vara fel och få kritik och kicken man får av att prestera och bli omtyckt. Berömmet från omgivningen blir värt stressen, på kort sikt. För att må bra på långsikt måste vi dock fundera över är vad som är värdefullt i livet, för oss själva och sen prioritera så att vi fyller tillvaron med just det. Jag försöker sätta upp mål som överensstämmer med mina egna värderingar och ställa frågor som "skulle jag göra det här om jag inte hade publik? Skulle jag leva som jag gör - vara punktlig, eller så noggrann, högpresterande eller effektiv - om ingen applåderade eller buade?
Nu ska jag gå ut och få lite sol på näsan och fundera ut vad jag vill ha ut av de närmaste månaderna, hur min våragenda ska se ut.
Våren för mig, och ytterligare ca 10% av Sveriges befolkning, är en tid då jag faller ner som i ett svart hål, tröttheten och håglösheten tar ett fast grepp om mig. Jag som längtat så länge efter ljuset och värmen påverkas samtidigt negativt av solljuset. Det sägs att den biologiska klockan hamnar i otakt hos vissa, vilket påverkar balansen, vissa hormoner och humöret. Förutom detta så slår också pollensymptomen till med stor kraft och tar över hela min kropp med rinnande näsa, kliande ögon och en trötthet som förlamar min kropp. Svårt att veta vad som är hönan och ägget i detta, vårdepression eller pollenallergi? Detta samtidigt som det denna årstid finns en förväntansbild att allt ska vara så härligt nu när ljuset och värmen är tillbaka som vi väntat på hela den mörka vintern.
För första gången på många år har jag bestämt mig för att ta mig igenom detta utan vare sig Antideppmedicin eller pollenmedicin. Jag tänker boosta kroppen med promenader i skogen, mycket sömn, minimalt med stress, vitaminer, träning och yoga. När det behövs tänker jag dra mig undan och tacka nej till saker även om jag missar sådant som är roligt. Funderar på om jag ska ta en pause från sociala medier under den här perioden för att inte utsätta mig för den additionsstress som alla bilder kan framkalla. Tänker rota fram mina gamla anteckningar från Stressmottagningen och damma av bilden av min värderade riktning. Min psykoterapeut, Giorgio Grossi, på Stressmottagningen lärde mig massor kring förväntningar och värderingar. Hur vi tävlar i att vara duktiga av två skäl - rädslan för att vara fel och få kritik och kicken man får av att prestera och bli omtyckt. Berömmet från omgivningen blir värt stressen, på kort sikt. För att må bra på långsikt måste vi dock fundera över är vad som är värdefullt i livet, för oss själva och sen prioritera så att vi fyller tillvaron med just det. Jag försöker sätta upp mål som överensstämmer med mina egna värderingar och ställa frågor som "skulle jag göra det här om jag inte hade publik? Skulle jag leva som jag gör - vara punktlig, eller så noggrann, högpresterande eller effektiv - om ingen applåderade eller buade?
Nu ska jag gå ut och få lite sol på näsan och fundera ut vad jag vill ha ut av de närmaste månaderna, hur min våragenda ska se ut.
